måndag 28 december 2009

MIna kära. Tack för brev och tidningar...


Strax efter jul 1963 skjutsade pappa ner farmor Tora till Uppsala. Det var ingen nöjesresa utan hon skulle operera bort ett misstänkt myxom på hjärtat. För säkerhets skull plockades även lymfkärlen under armen bort, och hon fick stanna kvar på sjukhuset i flera veckor.

Hem, till familjen i Umeå, skrev hon;

”Mina kära. Tack för brev och tidningar. Jag skulle idag flyttas till avdelning 8. Feber var 38,4 och då tog dom bort den hemska slangen som jag fått ligga med. Jag har fått flera brev men jag har liksom inte smält dem efter all narkos men det blir bättre. Dom skämmer bort mig och är så snälla, professors högra hand opererade mig och det höras bara gått bra. Lundin och jag har legat i samma rum med ett förhänge mellan oss. Dom röntgar oss varje dag, jag sitter första gången men det måste bli flera gånger innan det känns bra, skriver så fort jag känner det går bra.

Hälsningar, och du som skrev ett så stort brev att jag kunde läsa utan glasögon.

Tora

Farmor var 61 år och led av både reumatism och tandvärk. I över 25 år hade hon varit änka, drivit Nykterhetskaféet på Sveavägen samt haft en handsk- och parfymaffär på Renmarksesplanaden i Umeå. Nu var hon pensionerad, bortsett från att hon passade mig på dagarna.

Ett annat brev från sjukhuset börjar;

Söndag klockan 2

Hej mina kära

Eftersom söndag är lång och trist så sänder jag er några rader. Vi blev bjudna på kaffe och tårta i går kväll och så såg vi TV till kl.1/2 10 sedan bada vi och gick i säng. I morse kl ½ 7 fick vi kaffe för att det var tjugondag knut så nu är julen slut. I dag är det lugnt på avdelningen, lite besök för vi är ju så långt ifrån. Fru Lundin är kvar till i morgon kväll för att hon flyttar till en sal med två platser. I dag var hon så pigg och febern var på 37 någonting. Hoppas att ni har det skönt i helgen och det inte är så kallt. Om du går hem och drar i klockan och ser på blommorna, skruva i kranarna på toaletten så det inte blir fäll, där är ganska känsligt. Idag har vi samlat till en lott på penninglotten, det blev 2 :- pr st.

I all hast Tora.

Tumören visade sig vara godartad och farmor skickades hem till Umeå med tåg. Hon levde i ytterligare nio år.

söndag 13 december 2009

Förkylninga eller döa

Sveriges nordligaste apotek låg i Gävle, och Collegium Medicum ansåg att det räckte med en provinsialläkare för hela Norrland (1732). Sjuka låg, vårdades och dog i hemmet.

Änkan Malin Eriksdotter avled den 6 juli 1753 vid 63 års ålder. Dödsorsaken uppfattades som moderspassion, en diffus åkomma med orkeslöshet, aptitförlust, kramper och oro.

Hysteri betyder livmoder, och kvinnan betraktades som ett svagt och nyckfullt väsen. Enligt Platon huserade ett barnlängtande väsen i livmodern, och när barnen uteblev irrade väsendet runt i kroppen och orsakade oreda . Medicinska råd från 1700-talet; Tag Häst-träck, slå ett glas Renskt Win derpå och tryck det sedan genom en ren duk: värm Winet och lägg litet stött Saffran dertill: drick det så ut. Det hjelper både mot Gulsot och Colique eller Moder-passion. Under senare delen av 1800-talet ansåg en falang inom läkarvetenskapen att kvinnans psykiska och neuroligiska besvär bäst botades genom att operera bort hennes äggstockar, livmoder och klitoris.

Den 1 maj 1766 dog 60-årige bonden Hans Eriksson i svåra plågor;

”Varit nog sjuklig lång tid, i synnerhet av bråck, fick för ett år sedan en swulnad på högra sidan hvars materia sistl gått åt höften, besmittade även den andra sidan och hela tandgälen, dess bortskaffade blev hans bane.”

Förmodligen beskrivs en spridd bakteriell infektion. Behandlingen var åderlåtning, svettdrivande, uttorkande medel, och i sista hand operation. Någon form av ingrepp verkar också ha gjort på Hans Eriksson, eftersom det blev hans bane (öde).

I ”Kirurgiske händelser” (av Olof af Arcel) beskrivs ett fall av röta i nedre käken 1758: Först bortplockades lösa tänder, sen skars svullnaden upp och rentorkades med en linscarf. Efter fyra dygn togs scarfen ut och såret fylldes med blandande örter. En ny scarf applicerades som satt i nio dygn.

Mannen låg till sängs i sex veckor innan han ansågs frisk. Det fanns ingen effektiv smärtlindring 1760. Patienterna bands, eller hölls fast under ingreppen.

Medellivslängden var kort i mitten av 1700-talet, drygt 30 år. Menligt inverkande faktorer var den höga spädbarnsdödligheten, samt alla kvinnor som dog i barnsäng.

Den 13 juli 1784 avled Hans Erikssons sonhustru, Elisabet Nilsdotter, 42 år gammal, efter ”en ganska svår barnsbörd.” Barnet var hennes 17:e.

Barnmorskor måste vara utbildade (1777) för att få praktisera, men människorna fortsatte att engagera sina vanliga hjälphustrur, dels på grund av barnmorskebrist, men också av misstro. Jordegummornas uppgift var inte att ingripa i naturens förlopp, utan att vakta hedning med olika besvärjelser och knep. Om barnet låg fel, eller kvinnan började blöda saknades kunskaper. Johan von Hoorn, som skrev den första barnmorskeläran på svenska ”Den swenska välöfvade jordgumman” i slutet av 1600-talet, rasade mot vidskepelsen och okunskapen som rådde i Sverige, och kallade jordegummorna för fyllekärringar.

"Livets hjul"

Döden var ständigt närvarande på 1700-talet, det var naturligt att dö. Guds vilja rådde och han tog den han ville, när han ville. Det fanns förresten bara två sjukdomar, förkylninga eller döda. Det riktiga livet, i himmelen, började ju hur som helst först efteråt.

fredag 4 december 2009

som små bloss

Vi lever våra liv. I den tid vi råkar födas, efter de förutsättningar som ges. Vi blixtrar till som små bloss, och en dag kommer vi att tillhöra den stora skara som levde för länge sedan.

Anders Eriksson var 51 år. I hela sitt liv hade han bott i Stöcke utanför Umeå. Han var gift och hade fyra barn, 14, 12, 8 och 4 år gamla. Som bonde var han utelämnad åt vädrets nycker, och vardagen inrutades efter årstiderna. Under somrarna var hushållet till exempel upptaget med att skörda.

Den 18 juli 1813 var en söndag och Anders Eriksson reste tillsammans med andra bybor över Umeälven till Backens kyrka för att delta i högmässan. Sträckan var ungefär en och en halv mil, och utflykten beräknades ta en stor del av dagen. När det var dags att återvända hem kantrade båten. Orsaken var överlastning, slog man fast. Sex personer fanns ombord; avskedade soldaten Jonas Uppenberg från Kyrkbordet, 43 år, landbonden Erik Olofsson, 52 från Sörmjöle, bonden Anders Eriksson, och drängen Nils Andersson, 31, från Stöcke, bonden Olof Jonsson, 20, och hans syster Ulrika Jonsdotter , 23, från Bösta. Samliga drunknade i det strömma vattnet.

Några år tidigare, under kriget, hade ryssarna byggt en provisorisk bro över älven, och efter olyckan 1813 blossade diskussionen upp om en fast förbindelse, men just då fanns varken krafter eller resurser. 1863 invigdes den första bron.


Första bron

Bonhustrun Elisabet Johansdotter levde också i Stöcke. Hennes far var soldat, och hon gifte sig i 30-årsåldern med en nämndeman. Elisabet var några generationer äldre än Anders Eriksson, och fyllde 70 år samma år som han föddes. När Elisabet Johansdotter avled i juli 1790 hade hon uppnått den aktningsvärda åldern av 98 år. Då var hon änka sedan nästan ett halvt sekel, och hade legat till sängs i sex år.

Under Elisabets livstid rasade ett antal krig, och sex regenter avlöste varandra på tronen i Stockholm; Karl XI, Karl XII, Ulrika Eleonora, Fredrik I, Adolf Fredrik och Gustav III. Elisabet var fyra år när slottet Tre kronor eldhärjades, och 26 när Karl XII blev skjuten. Samma år som Gustav III:s barnamordsplakat offentliggjordes fyllde Elisabet 80 år, men det är osäkert hur mycket hon kände till om dessa händelser så långt borta. Karl XII:s död hörde hon säkert talas om, men det andra? 1790 var Sverige återigen i krig . Två dagar innan hon avled hade slaget vid Svensksund stått.


Karoliner 1718

Man kan ana hur pratet gick i byn ”Gumman som Gud glömde, hon kommer att överleva oss alla.”

Nu finns det ingenting kvar efter Anders och Elisabet. Ingen känner till deras hårfärg, ögonfärg, vad de helst åt, hur deras röster lät, eller hur de förhöll sig till saker som Gud, arbete eller regn.

torsdag 3 december 2009

Inga brev återstår

Även om det inte var länge sedan kan vi knappt tänka oss äktenskapet som en ekonomisk och arbetsmässig uppgörelse. Konflikter var en privatsak oberoende äktenskapet, och samhället vilade på de enskilda hushållen.

Då och då glimmar det till mellan raderna, och kärlekens visar upp sitt tudelade ansikte.

För 200 år sedan var skilsmässa ett nästan omöjligt projekt. Endast otrohet, styrkt av vittnen, och övergivande betraktades som skilsmässogrundande orsaker. Paret skulle först genomgå en segsliten och förnedrande förlikningsprocedur, varnas av prästen, förmanas av Domkapitlet innan ärendet togs upp av underätten.

Redan tre år efter vigseln levde soldaten Anders Lyck och hustru Anna Wass i total osämja. Grannarna hade slagit larm och församlingsprästen i Källunga tvingades resa till soldattorpet Getebacken för att medla. Ett år senare inkallades makarna till Domkapitlet i Skara.

Anna hade just fött barn när de gift sig, får vi veta. Anders Lyck var inte barnets far, och det kände han till. Men när det väl gällde rådde Anders Lyck inte på sin brinnande svartsjuka, utan hatet mot pojken blev så stort att han förvägrade honom mat och kläder. När huggen och slagen blev för många flydde Anna hem till sin mor. Förlöpte hemmet, som Anders Lyck kallade det.

Skilsmässan klubbades och Anna började arbeta som piga igen. Barnen hamnade i fosterhem och Anders Lyck flyttade in i en gammal dragig backstuga. Drygt tio år senare hittades Anna ihjälfrusen på vägen mellan Källunga och Hudene.

Men ibland övervann kärleken allt, även när hindren var de egna föräldrarna.

1748 ville Adam Samuelsson gifta sig med Carin Jonsdotter från grannbyn Falkträsk. Adams far, Samuel Samuelsson, protesterade högljutt och förmådde inte godkänna sonens val. Han hade avskytt Carins far å det djupaste. Det spelade ingen roll att Carin var gravid, eller att hennes far Joen varit död i tio år. Adam vägrade lyda, och Samuel Samuelsson drog honom inför tinget. Tinget ogillade Samuel Samuelssons klagomål, och hänvisade till att Adam var myndig (23 år) och självförsörjande. Adam och Carin vigdes den 8 december, och döpte samtidigt sonen Mårten.

Det finns inga dagböcker, eller vackert formulerade brev, kvar efter dessa människor. De förmådde förmodligen endast skriva nödtorftigt. Det enda som återstår är en inlaga till Gäsene häradsrätt. Någon annan har skrivit texten på det grå arket ”Att jag uti oförstånd anklagat min käre man” och Anders Lök och Anna Andersdotter har undertecknat med spretiga, ovana bokstäver.

onsdag 25 november 2009

Johan Perssons sista resa



Bonden Johan Persson i Gräsmyr var 48 år och gift. Han hade två vuxna söner och ett relativt stort hemman, med andra ord var han en ganska privilegierad man, åtminstone utåt sett. Omkring klockan tolv på dagen den 13 september 1833 spände han och torparen Jonas Runman för hästen. De gjorde ett kort stopp i Mullsjö, betalade en skuld och tog några supar innan de fortsatte ut mot kusten.

I skymningen nådde de gästgiverigården i Sörmjöle. Jonas Runman smusslade in några sedlar i Johan Perssons näve och uppmanade honom att betala för två kvarter (kvartingar) brännvin. De tog emot buteljerna, satte sig upp bakom hästen, och styrde vidare norrut. Efter en dryg mil var de framme vid Strömbäcks glasbruk där de övernattade, och dagen därpå, den 14 september, lämnade de in hästen hos en bonde på Teg och tog färjan över till Umeå.

Umeå före branden 1888

Männen måste ha supit sig nästan sanslösa. Framåt eftermiddagen greps Johan Persson mitt bland stånden på Rådhustorget, och arresterades för den kanske vanligaste förseelsen av alla; fylleri. Konstaplarna genomsökte kläderna, och fiskade strax upp några skrynkliga shilling banco sedlar ur Johan Perssons byxficka. Det som först liknat en banal fylleförseelse växte med ens en till en mycket allvarlig brottsanklagelse.

Shilling banco sedel

Sedlarna var utan tvekan ett fuskverk, och Johan Persson fick på så sätt bekräftat att ryktena var sanna. Jonas Runman hade verkligen ägnat sig åt förfalskningar. Han hade hållit till i ett fähus i Hössjö för några år sedan och använt saltpeter, påstods det. Shilling banco sedlarna som legat i Johan Perssons ficka var de som blivit över efter besöket på gästgiveriet i Sörmjöle.


Falskmynteri betraktades som en förbrytelse mot staten, och därigenom ett brott mot Gud. Vedergällningen var skoningslös. Det var inte ovanligt att falskmyntare hängdes utanför Riksbanken på Brunkebergstorg i Stockholm.

Johan Persson stod som ett frågetecken, och hävdade att han inte märkt någonting konstigt med sedlarna. Skumögda gästgiveriänkan Opitz i Sörmjöle, som tagit emot betalningen, hade däremot blivit misstänksam och kontaktat kaptensfogden, som genast konstaterat att sedlarna var falska.

Rättegången höll på under ett halvår, och Johan Persson satt fängslad i den dragiga fängelsebyggnaden utanför Umeå.

Rättens ledamöter underkände Johan Perssons berättelse, att han betalat gästgiveriänkan i god tro, och ansåg honom skyldig till utprångling av falska shilling banco sedlar. Förfalskningen beskrevs som amatörmässigt utförd, och sedlarna stora och klumpiga. Påföljden blev böter om 3 1/3 riksdaler banco för fylleri, förlust av äran, att stå i halsjärn under två timmar vid skampålen på Umeå torg, 40 par spö samt tre års straffarbete på fästning för sedelbrottet. Hovrätten mildrade senare spöstraffet till 28 dagars fängelse på vatten och bröd, vilket var ett ytterst strängt kroppsstraff.

I mars, innan domen fallit, hade Johan Persson och hans hustru reglerat framtiden genom att sälja hemmanet till de bägge sönerna, 24 år och 22 år gamla. Några dagar innan Johan Persson skulle deporteras söderut dog plötsligt hans hustru, Sofia Magdalena, av slag, medan hon besökte honom i Umeå.

Hustruns död fördröjde inte fångtransporten, utan Johan Persson placerades i hand- och fotfängsel fem dagar senare, den 24 augusti 1834, för den långa resan ner mot fästningsfängelset i Kristianstad (113 mil).

Förhållandena på Kristianstads fästning var vidriga, både sanitärt och arbetsmässigt. Det var dragit, smutsigt, kallt, maten vars skämd och usel, och ett stort antal fångar dog under strafftiden. Johan Persson anlände någon vecka senare, och fick börja hugga och bära sten som de andra fångarna. I augusti 1837 skulle straffet vara slut, men då var Johan Persson redan död. Han hade dött i fängelset någon månad tidigare.

Detta framtidsscenario hade Johan Persson knappast kunnat föreställa sig den där septemberdagen 1833, som förövrigt var fredagen den 13:e, när han lämnade Gräsmyr för sista gången.

tisdag 17 november 2009

En propp under bröstet

Mormor var två veckor när hennes pappa dog. Lungsoten ryckte bort bonden Emanuel Andersson vid 36 års ålder. Emanuel och Josefina var säkra på att den lilla nyfödda inte skulle bli särskilt långlivad, men mormor levde i 87 år. Hon berättade ofta denna historia och avslutade ”men än lever jag ” med ett litet korn av triumf i rösten.

Emanuel och Josefina växte upp i samma by, i Stöcke, utanför Umeå. Josefina var starkt präglad av sin fars och sina bröders ständiga supande och avskydde allt som påminde om brännvin, kortspel till exempel. En gång eldade hon upp Emanuels spelkort och då blev han så vred att han sotade ner sina skor och traskade runt i hennes nyskurade kök.

Hur länge Emanuel var sjuk är höljt i dunkel. TBC smittan fanns överallt, i köksskåpen, sängkläderna på kokkärlen och det behövs en ganska massiv exponering för att bli infekterad. Många kunde vara sjuka i åratal, utan att tillståndet blev särskilt allarmerande, medan andra dog inom ett halvår.

Josefina och Emanuel hade tre döttrar, en son hade dött vid ett års ålder. Äldsta dottern Henny, smittades också av TBC, medan de andra klarade sig. Mormor var fyra år när Henny dog. 10 åriga Henny låg till sängs och spelade cittra. Hon längtade hem till Gud, sa mormor. Henny ville dö. Hon ville till Jesus. I dödsögonblicket hade Henny ropat; Jag ser Jesus! Det måste ha varit en skrämmande upplevelse för en fyraåring.

Josefina anställde en dräng, som hon senare gifte om sig med. För att klara försörjningen, förklarade hon efteråt. Ytterligare fem barn föddes, tre flickor och två pojkar. Flickornas namn rimmade på varandra; Anna Josefina, Hilda Evelina, Elsa Virginia och Gunhild Adina.

Den 19 maj 1917 kände Josefina en propp under bröstet redan på morgonen. En slags diffus oro hade invaderat hennes kropp, eller så var det en efterkonstruktion. Dagen innan hade två av barnen fyllt år, Gunnar hade blivit nio och Doris två. På något sätt måste de ha uppmärksammat födelsedagarna. Det var en vanlig tisdag, med vanliga sysslor. Yngste sonen Birger, som skulle fylla sex i augusti, smet i ett obevakat ögonblick ner till Bubäcken tillsammans med en kamrat. Bubäcken var djup, vattnet strömt och kyligt efter snösmältningen. Birger trillade i under leken, hur känner eftervärlden inte till. Kamraten sprang skräckslagen efter hjälp. Kamraten pappa blev så rädd och vred att han skrek: ”Du skulle ha kastat dig i du också!” Josefina led svårt av denna händelse, samvetskvalen grävde och grävde. Att hon inte sett efter pojken bättre. Han var ju bara fem år.



Mormor och hennes syskon var annars ett långlivat släkte. En av systrarna blev över hundra år. Bäst minns jag Fina, Anna Josefina, som levde till 90. Hennes hår var uppsatt i två margaretaflätor. Fina hade aldrig klippt håret i hela sitt liv, inte ens som barn, sades det, och jag var storögd av nyfikenhet. Jag ville lösa upp de är flätorna och se efter hur långt håret var. Kanske nådde det till midjan? Mormor hade också långt hår. Ibland löste hon upp knuten och lät oss barnbarn kamma som vi ville.

torsdag 12 november 2009

Fången uppe på vinden

Ambulerande folkskollärare NP Widmark i Lövångers socken, Västerbottens län, var en envis man. En gång linkade han ner till Stockholm på sitt träben bara för att klaga över att kyrkoherden inte skötte sina husförhör tillfredsställande. Lövånger ligger några mil söder om Skellefteå så resvägen var över 100 mil.

Hans hustru, Anna Maja, stal som en korp. 1858 fälldes hon för diverse stölder runt om i trakten; lakansväv, kläder, ved och snusdosor, saker som hon egentligen inte behövde. Anna Maja var 40 år och mycket liten till växten, 1,49 cm, med mörkt hår och blågrå ögon. Familjen flyttade flera gånger om året, i takt med skolroteringen, och Anna Maja och NP hade två söner och en dotter. Äldste sonen var dövstum.

Lövånger www.skelleftea.org

Anna Maja fördes till fängelset utanför Umeå, 10 mil söderut, och placerades i cell. Fångtransporten hade tagit två dagar i anspråk och sällskapet övernattat på gästgiveriet i Bygdeå. En eftermiddag i mitten av september gick två av vakterna in till Umeå för att uträtta ärenden, medan den tredje, Erik Brännlund, passade på att lirka upp låset till vindscellen med en spik smita in till Anna Maja, vatten- och brödfången. Erik Brännlund satte genast igång att locka och pocka, innan han övergick till hotelser. Anna Maja skulle inte överleva fängelsetiden om hon inte gjorde som han kommenderade. När inte det hjälpte tog han till våld för att få idka köttligt umgänge med henne.

I juni 1859 var straffet slut och Anna Maja återvände hem. Vid det laget var hon höggravid. Skollärare Widmark blev chockad och räknade snabbt ut att barnet inte var hans. Vred och ursinnig stämde han fängelset, och begärde skilsmässa.

Rättegången började i augusti. Anna Maja och vaktknekt Brännlund stod anklagade för dubbelt hor (dvs båda var gifta på var sitt håll). Skvallerkärringarna, som samlats på första bänken i Umeå rådhusrätts lokaler, var överens. Jodå, pojken, oäktingen, var på pricken lik Erik Brännlunds barn med hustrun. Vaktknekt Brännlund nekade till allt samröre med Anna Maja. ”Titta på henne” sa han och pekade finger i rätten. ”Tror ni att jag skulle ta i henne med tång?” Erik Brännlund var 15 år yngre, och hävdade att Anna Majas medbrottsling nog var lösdrivaren som suttit inlåst i cellen intill.

Cellfängelset i Umeå, som invigdes en bit in på 1860-talet (www.svf.se)

Det fanns inga vittnen. Lösdrivaren, Alexander Lök, hade gått söderut mot Karlstad långt tidigare, och Anna Maja fnös åt Brännlunds påståenden. Utslaget: Erik Brännlund friades i brist på bevis, och Anna Maja, som satt med beviset för horsbrottet, det vill säga barnet, i famnen dömdes att böta 26 riksdaler, vilket motsvarade tretton dagsverken.

Ord som övergrepp eller våldtäkt förekom inte under rättegången, och parterna betraktades som likvärdiga.

Tio år senare bodde Anna Maja och NP Widmark i en dragig backstuga utanför Lövånger. De var skilda, men sammanboende. NP Widmark hade fått avsked som lärare, och i stugan fanns också den yngste sonen, som väckt så mycket rabalder tidigare. Familjen hade problem med försörjningen. Både Anna Maja och NP dömdes flera gånger för stöld och olovlig brännvinsförsäljning. ”Annars skulle vi frysa ihjäl”, försvarade de sig efter att ha plockat träplankor från ett ödehus. Erik Brännlund hade också fått lämna sitt arbete i fängelset. Inte efter historien med Anna Maja, men när det uppdagades att han idkade handel med fångarna fick han omedelbart gå sin väg.

fredag 6 november 2009

Gustav hade tretton barn

Man kan lära sig acceptera det mesta, påstås det, utom sitt barns död. Att överleva sina barn är onaturligt och oacceptabelt, och numer också ovanligt. För inte så länge sedan var man däremot tvungen att inta en helt annan hållning.

Min farfarsfar, Gustav, blev 75 år. Han jobbade som stenarbetare i Holmsund, ett litet kustsamhälle utanför Umeå, som då, på 1930-talet, dominerat av sågverksindustrin. Gustav hade stora nävar och ett bångstyrigt sinnelag. 1890 gifte han sig för första gången. Han var 27 år, och Augusta, hans brud, 17.

Deras andra barn, dottern Johanna Ottilia, dog vid tre månaders ålder, i februari 1894. Dödsorsaken uppges som maginflammation, en vanlig dödsorsak bland spädbarn. Kvinnorna i Västerbotten ammande av tradition inte sina barn, vilket ökade spädbarnsdödligheten.

Fjärde barnet, sonen Johan Gustav, föddes 1897. Sex år gammal blev han allvarligt sjuk, och föräldrarna tog honom till lasarettet i Umeå, knappt två mil bort. Diagnosen var coxitis, en inflammation i höften. Han dog två dagar före julafton ”efter ett långt men tåligt buret lidande”, som det stod i dödsannonsen.

Sjunde barnet, Gustav Olaus, dog i mars 1906, 11 månader gammal. Det finns ingen dödsorsak angiven, men hans mor, 34-åriga Augusta, avled en månad senare. Hon hade varit sjuk i lungsot under flera år. Kvar i vindslägenheten om två rum och kök på Lövön fanns Gustav och barnen 14, 11, 7 och 5 år gamla, tre pojkar och en flicka. Förtvivlan rådde i familjen under våren1906. Näst äldste sonen, som då var 11 år, drog sig undan och satt ofta på en klippa, grät och tittade ut över havet och båtarna, har efterlevande berättat.

Året därpå gifte Gustav om sig med Selma.

Åttonde barnet, Knut, föddes 1907. Under sommaren 1918 blev han alltmer hängig. Han tappade i vikt och klagade över trötthet. Sockersjuka, slog läkarna på lasarettet i Umeå fast. Knut lades in och fick stanna i två månader innan han skickades hem som oförbättrad. I början av december 1919 avled han, 12 år gammal. Tre år senare lyckades man tillverka insulin på syntetetisk väg. Innan dess behandlades diabetiker uteslutande med kost.

Tionde barnet, Helge, föddes 1911. 1919, samtidigt som Kurt låg svårt sjuk hemma i Holmsund, lades Helge in på lasarettet i Umeå. Diagnosen var chorea; ofrivilliga rörelser, förmodligen på grund av en hjärnskada. 1926, när Helge var 15 år, uppdagades ett svårt hjärtfel, det läckte från klaffarna. Han var också drabbad av reumatism. Helge måste ha varit mycket sjuk, och knappats orkat vara uppe mer än korta stunder åt gången. 1927 dog han, 16 år gammal, av allmän blodförgiftning.

Bara några dagar senare tvingades föräldrarna åka in till lasarettet i Umeå med 12 åriga dottern Helga, tolfte barnet. Hon hade insjuknat i hjärtmuskelinflammation, och klagade även över buksmärtor. TBC, misstänkte läkarna, eftersom hon uppvisade skrofler (inflammerade körtlar). Helga blev allt sjukare, och vårdades också på Hällnäs sanatorium. Hon avled i lungsot i augusti 1935, lugnt och stilla, 20 år gammal.

En månad tidigare hade även sjätte barnet, Gunnar, dött . Han bodde på Lövön tillsammans med sin familj och arbetade på Sandviks såg. Vinterns influensa hade varit svår. Gunnar hade arbetat trots feber och hosta och därigenom dragit på sig en varböld i höger lunga. Han låg inne på lasarettet med dränage, stärkande kost och vila, från februari till juli, då han avled 33 år gammal.

Gunnar 1901-1935

Av Gustavs tretton barn dog sju före honom, fler än hälften. Dessa dödsfall hade kunnat undvikas idag. Antibiotika hade botat Johan, Gunnar och Helge. Insulin hade räddat Kurt, TBC preparat Helga och Augusta. Helges hjärtklaffar hade opereras. Vi får vara tacksamma över alla medicinska framsteg som reducerat svåra sjukdomstillstånd till bagateller.

lördag 31 oktober 2009

Simon Liten med träbenet

Fattighjonet Simon Jonsson Liten dog i april 1789. Han efterlämnade en fallfärdig stuga, en säng, ett par byxor samt en träsked. Sverige var återigen i krig med Ryssland, och nöden var stor.

Prästen skrev;

”Slet i ungdomen innan han tog värfning och blef en av Armfeldts karoliner. Han var gift trenne gånger och aflade sammanlagt 17 barn. Helsan var god utom träbenet. Död af ålderdomssvaghet.” 90 år.

Simon Liten blev ovanligt gammal. 70 år tidigare hade han marscherade över de norska fjällen. Tärbenet påminde honom dagligen om blåsten och kylan….,

….På våren 1718 hade Karl XII organiserat ett sista anfall. Norge skulle attackeras från två håll; Kristiania i söder, och Trondheim i norr. 20 årige Simon Liten från Röbäck utanför Umeå var på plats i Jämtland. Hur han hamnat bland dessa karoliner är en gåta. Västerbottens regemente deltog inte i manövern.

Nödåren hade avlöst varandra, och sommarens ihållande regn gjorde stigar och vägar svårframkomliga. Genrallöjtnant Carl Gustaf Armfelt ledde anfallet mot Trondheim och hären lämnade Duved skans i början av augusti. Drygt 10000 man och 6700 hästar deltog . Utrustning var sliten, provianten skral och soldaterna var krigströtta redan vid avfärden.

Två månader senare nådde de Trondheim. Förhållandena i svensklägret var bedrövliga. Fältsjuka härjade, maten tröt och det var kallt och fuktigt.

Hur Simon Liten hade det under Trondheims belägring framgår inte, men i mitten av december kom den slutgiltiga bekräftelsen på att Karl XII verkligen stupat vid Fredrikstens fästning. General Armfelt gav order om reträtt och soldaterna påbörjade den tunga vandringen hemåt.

Under nyårsnatten sjönk temperaturen kraftigt. Soldaternas klädsel, lågskor och tunna rockar, genererade ingen värme och de satte eld på allt de kom över; slädar, bösskolvar, vagnshjul. Ute på kalfjället blåste det upp till storm och soldaterna kom ifrån varandra. De irrade planlöst omkring i snöyran, hade ingen stans att skyla sig, inga skidor, inget bränsle, och kläderna var i trasor. Tusentals män dukade under denna nyårshelg. Liken stod, satt eller låg i snön. ”Borta på fjället” antecknades i mönstringsrullorna.

www.karoliner.se


Efter tre dygn nådde de första soldaterna fram till Handöl, första byn på svenska sidan. Endast ett fåtal soldater fick plats inomhus, resten fick stanna ute i kylan. Soldaterna stod och dog. Fältskären amputerade förfrysta ben och händer på löpande band, och fyllde tunnor med döda kroppsdelar. I flera veckor kom det soldater ner från fjället. Under marschen dog 37000 soldater, och omkring 600 fick livslånga handikapp. En av dessa var Simon.

Simon Liten återvände till Röbäck. Träbenet tvingade honom att ta avsked från regementet. Efter en tid flyttade han in i en liten dragig stuga på byns utmarker och odlade rovor samt andra förnödenheter på den lilla jordplätten utanför.

I maj 1721 gifte sig Simon för första gången, ungefär samtidigt som ryssen skövlade och brände Umeå någon mil bort. Resten av hans liv förlöpte som många andras.

Dygnen ute på fjället måste ha förblivit Simon Litens största mardröm; kylan, den piskande vinden, skriken och alla döda. Kanske fick han besök av nyfinka barn som ville titta på träbenet. Kanske fräste han ifrån åt de som kom för nära. Sina sista år bodde Simon ensam i backstugan. Dygnen i de norsk-jämtska fjällen framstod säkert som betydligt längre än alla decennier som följde.

torsdag 22 oktober 2009

Elva generationer, 350 år




Livet har utan tvekan blivit längre, och medellivslängden ligger nu en bit över 80 år. 1900 förväntades en kvinna leva i knappt 60 år, och på 1700-talet låg medellivslängden runt 35.

När jag var började i gymnasiet låg alla vägar öppna. Jag kunde utbilda mig till vad jag ville, och ta vilket arbete som helst. Jag kunde gifta mig eller låta bli, skaffa barn, men bara om jag själv önskade.

Lika lätt var det inte för tidigare generationer:

När min mamma var i samma ålder reste hon in till stan, till Umeå, för att börja jobba som piga. Det blev till att hugga i ifrån morgon till kväll för 50 kronor i månaden; laga mat, handla, städa osv. Några år senare började hon på folkhögskola, och utbildade sig till slut till lärare. Hon växte upp utan rinnande vatten, och utedasset låg bakom ladugården.

Mormor Hilda, var född 1899, när Sverige var i union med Norge och Oscar II var kung. Även Hilda fick börja arbeta tidigt. 1918 överlevde hon spanska sjukan, och tre år senare fick svenska kvinnor rösträtt. Hilda och hennes man hade ett småbruk utanför Umeå, och medan maken arbetade i skogen, eller med flottning, skötte Hilda småbruket. Först upp och sist i säng var det som gällde. Det hände att Hilda somnade med tidningen i famnen på kvällarna. Hilda blev 86 år, och fick uppleva välfärdens framväxt i Sverige.

Hilda Hedin 1899-1986

Hennes mor, Josefina, föddes 1870. Några år senare tilläts svenska kvinnor att avlägga akademisk examen, men det gällde inte Josefina, som bara gått några år i folkskolan. Josefina gifte sig, men blev tidigt änka. Hon gifte om sig och fick ännu fler barn, det sista i 45 års åldern. Fyra år senare, när Josefina var 49 år, blev även gifta kvinnor myndiga i Sverige. Då hade första världskriget nått sitt slut. Josefina led av kronisk urinvägsinfektion och blev 68 år gammal.

Sofia, hennes mor, växte upp i Stöcke utanför Umeå, innan folkskolereformen var införd och hon kunde förmodligen inte skriva. Samtliga kvinnor, utom änkor, var omyndiga och den kvinnliga arbetsmarknaden var ytterst begränsad. Sofia gifte sig med en tio år yngre man som var stor, grov, snäll men väldigt förtjust i brännvin. Hon fick sex barn, och förlorade två av dessa under storsvagåren 1866-1867, då man kunde åka skidor vid midsommartid i Västerbotten. Maria Sofia blev 72 år.

Gård i Västerbotten

Sofias mamma, Maria Christina Persdotter, var född 1797. När Maja Stina var 12 år, 1809, invaderades Västerbotten av ryssen. Det var brinnande krig och människorna flydde till skogs hals över huvud. Samma år störtades Gustav IV Adolf, och Sverige förlorade Finland. Tio år senare gifte sig Maja Stina. Jordbruksmetoderna förbättrades och befolkningen växte under 1800-talet, tack vare vaccinet, potäterna och freden. Maja Stina dog vid 43 års ålder.


Hennes mor hette också Maria Christina och kom från Bjenberg, några mil söder om Umeå. Maja Stina blev föräldralös vid 11 års ålder, och hamnade som lillpiga i Stöcke. Hon kände knappast till upplysningens idéströmningar, och Gustav III s barnamordsplakat, som tillät ogifta kvinnor att föda barn anonymt och lämna bort dem, angick inte henne, men antalet barnamord sjönk markant. Vägarna var dåliga i Norrland, och det var långt till närmaste provinsialläkare. Det fanns förresten bara två sjukdomar; förkylning eller döden. Maja Stina dog i lungsot, 60 år gammal.

Mor Sara föddes 1728 och var bonddotter från Bjenberg. Byn hade sex gårdar. Det politiska livet i Sverige dominerades av hattar och mössor, och befolkningen var fattig och utarmad efter år av krig. Epidemierna av mässling, smittkoppor och scharlakansfeber skördade många offer varje år. Saras man dog tidigt, och Sara avled av blodförgiftning, 45 år gammal. Barnen togs om hand av fattigvården och placerades ut i olika fosterhem.

Hennes mor, Sara Jonsdotter, föddes i slutet av 1600-talet. Ungefär samtidigt publicerades den första läroboken i förlossningskonst på svenska; Johan von Hoorns ”Den svenska välöfvade jordegumman”, som bland annat lärde ut att rödvin och löskokta ägg var värkstimulerande medel, samt att kvinnor skulle ligga till sängs i tre veckor efter en förlossning. Nöden var stor i Sverige. Karl XII stupade , och under den stora soldatmarschen över de jämtländska fjällen 1718-1719 dog 3000 man . Två år senare brände ryssen ner Umeå, samtidigt som Sara gifte sig och flyttade till Bjenberg. Hon blev 75 år.

Om hennes mor, Margareta, vet jag inte mycket. Hon var barn i slutet av 1660-talet, under stormaktstid, soldatutskrivning och flammande häxprocesser.

Det är elva generationer mellan Margareta och mina döttrar, knappt 350 år. Och visst har livsvillkoren förändrats.