lördag 31 oktober 2009

Simon Liten med träbenet

Fattighjonet Simon Jonsson Liten dog i april 1789. Han efterlämnade en fallfärdig stuga, en säng, ett par byxor samt en träsked. Sverige var återigen i krig med Ryssland, och nöden var stor.

Prästen skrev;

”Slet i ungdomen innan han tog värfning och blef en av Armfeldts karoliner. Han var gift trenne gånger och aflade sammanlagt 17 barn. Helsan var god utom träbenet. Död af ålderdomssvaghet.” 90 år.

Simon Liten blev ovanligt gammal. 70 år tidigare hade han marscherade över de norska fjällen. Tärbenet påminde honom dagligen om blåsten och kylan….,

….På våren 1718 hade Karl XII organiserat ett sista anfall. Norge skulle attackeras från två håll; Kristiania i söder, och Trondheim i norr. 20 årige Simon Liten från Röbäck utanför Umeå var på plats i Jämtland. Hur han hamnat bland dessa karoliner är en gåta. Västerbottens regemente deltog inte i manövern.

Nödåren hade avlöst varandra, och sommarens ihållande regn gjorde stigar och vägar svårframkomliga. Genrallöjtnant Carl Gustaf Armfelt ledde anfallet mot Trondheim och hären lämnade Duved skans i början av augusti. Drygt 10000 man och 6700 hästar deltog . Utrustning var sliten, provianten skral och soldaterna var krigströtta redan vid avfärden.

Två månader senare nådde de Trondheim. Förhållandena i svensklägret var bedrövliga. Fältsjuka härjade, maten tröt och det var kallt och fuktigt.

Hur Simon Liten hade det under Trondheims belägring framgår inte, men i mitten av december kom den slutgiltiga bekräftelsen på att Karl XII verkligen stupat vid Fredrikstens fästning. General Armfelt gav order om reträtt och soldaterna påbörjade den tunga vandringen hemåt.

Under nyårsnatten sjönk temperaturen kraftigt. Soldaternas klädsel, lågskor och tunna rockar, genererade ingen värme och de satte eld på allt de kom över; slädar, bösskolvar, vagnshjul. Ute på kalfjället blåste det upp till storm och soldaterna kom ifrån varandra. De irrade planlöst omkring i snöyran, hade ingen stans att skyla sig, inga skidor, inget bränsle, och kläderna var i trasor. Tusentals män dukade under denna nyårshelg. Liken stod, satt eller låg i snön. ”Borta på fjället” antecknades i mönstringsrullorna.

www.karoliner.se


Efter tre dygn nådde de första soldaterna fram till Handöl, första byn på svenska sidan. Endast ett fåtal soldater fick plats inomhus, resten fick stanna ute i kylan. Soldaterna stod och dog. Fältskären amputerade förfrysta ben och händer på löpande band, och fyllde tunnor med döda kroppsdelar. I flera veckor kom det soldater ner från fjället. Under marschen dog 37000 soldater, och omkring 600 fick livslånga handikapp. En av dessa var Simon.

Simon Liten återvände till Röbäck. Träbenet tvingade honom att ta avsked från regementet. Efter en tid flyttade han in i en liten dragig stuga på byns utmarker och odlade rovor samt andra förnödenheter på den lilla jordplätten utanför.

I maj 1721 gifte sig Simon för första gången, ungefär samtidigt som ryssen skövlade och brände Umeå någon mil bort. Resten av hans liv förlöpte som många andras.

Dygnen ute på fjället måste ha förblivit Simon Litens största mardröm; kylan, den piskande vinden, skriken och alla döda. Kanske fick han besök av nyfinka barn som ville titta på träbenet. Kanske fräste han ifrån åt de som kom för nära. Sina sista år bodde Simon ensam i backstugan. Dygnen i de norsk-jämtska fjällen framstod säkert som betydligt längre än alla decennier som följde.

torsdag 22 oktober 2009

Elva generationer, 350 år




Livet har utan tvekan blivit längre, och medellivslängden ligger nu en bit över 80 år. 1900 förväntades en kvinna leva i knappt 60 år, och på 1700-talet låg medellivslängden runt 35.

När jag var började i gymnasiet låg alla vägar öppna. Jag kunde utbilda mig till vad jag ville, och ta vilket arbete som helst. Jag kunde gifta mig eller låta bli, skaffa barn, men bara om jag själv önskade.

Lika lätt var det inte för tidigare generationer:

När min mamma var i samma ålder reste hon in till stan, till Umeå, för att börja jobba som piga. Det blev till att hugga i ifrån morgon till kväll för 50 kronor i månaden; laga mat, handla, städa osv. Några år senare började hon på folkhögskola, och utbildade sig till slut till lärare. Hon växte upp utan rinnande vatten, och utedasset låg bakom ladugården.

Mormor Hilda, var född 1899, när Sverige var i union med Norge och Oscar II var kung. Även Hilda fick börja arbeta tidigt. 1918 överlevde hon spanska sjukan, och tre år senare fick svenska kvinnor rösträtt. Hilda och hennes man hade ett småbruk utanför Umeå, och medan maken arbetade i skogen, eller med flottning, skötte Hilda småbruket. Först upp och sist i säng var det som gällde. Det hände att Hilda somnade med tidningen i famnen på kvällarna. Hilda blev 86 år, och fick uppleva välfärdens framväxt i Sverige.

Hilda Hedin 1899-1986

Hennes mor, Josefina, föddes 1870. Några år senare tilläts svenska kvinnor att avlägga akademisk examen, men det gällde inte Josefina, som bara gått några år i folkskolan. Josefina gifte sig, men blev tidigt änka. Hon gifte om sig och fick ännu fler barn, det sista i 45 års åldern. Fyra år senare, när Josefina var 49 år, blev även gifta kvinnor myndiga i Sverige. Då hade första världskriget nått sitt slut. Josefina led av kronisk urinvägsinfektion och blev 68 år gammal.

Sofia, hennes mor, växte upp i Stöcke utanför Umeå, innan folkskolereformen var införd och hon kunde förmodligen inte skriva. Samtliga kvinnor, utom änkor, var omyndiga och den kvinnliga arbetsmarknaden var ytterst begränsad. Sofia gifte sig med en tio år yngre man som var stor, grov, snäll men väldigt förtjust i brännvin. Hon fick sex barn, och förlorade två av dessa under storsvagåren 1866-1867, då man kunde åka skidor vid midsommartid i Västerbotten. Maria Sofia blev 72 år.

Gård i Västerbotten

Sofias mamma, Maria Christina Persdotter, var född 1797. När Maja Stina var 12 år, 1809, invaderades Västerbotten av ryssen. Det var brinnande krig och människorna flydde till skogs hals över huvud. Samma år störtades Gustav IV Adolf, och Sverige förlorade Finland. Tio år senare gifte sig Maja Stina. Jordbruksmetoderna förbättrades och befolkningen växte under 1800-talet, tack vare vaccinet, potäterna och freden. Maja Stina dog vid 43 års ålder.


Hennes mor hette också Maria Christina och kom från Bjenberg, några mil söder om Umeå. Maja Stina blev föräldralös vid 11 års ålder, och hamnade som lillpiga i Stöcke. Hon kände knappast till upplysningens idéströmningar, och Gustav III s barnamordsplakat, som tillät ogifta kvinnor att föda barn anonymt och lämna bort dem, angick inte henne, men antalet barnamord sjönk markant. Vägarna var dåliga i Norrland, och det var långt till närmaste provinsialläkare. Det fanns förresten bara två sjukdomar; förkylning eller döden. Maja Stina dog i lungsot, 60 år gammal.

Mor Sara föddes 1728 och var bonddotter från Bjenberg. Byn hade sex gårdar. Det politiska livet i Sverige dominerades av hattar och mössor, och befolkningen var fattig och utarmad efter år av krig. Epidemierna av mässling, smittkoppor och scharlakansfeber skördade många offer varje år. Saras man dog tidigt, och Sara avled av blodförgiftning, 45 år gammal. Barnen togs om hand av fattigvården och placerades ut i olika fosterhem.

Hennes mor, Sara Jonsdotter, föddes i slutet av 1600-talet. Ungefär samtidigt publicerades den första läroboken i förlossningskonst på svenska; Johan von Hoorns ”Den svenska välöfvade jordegumman”, som bland annat lärde ut att rödvin och löskokta ägg var värkstimulerande medel, samt att kvinnor skulle ligga till sängs i tre veckor efter en förlossning. Nöden var stor i Sverige. Karl XII stupade , och under den stora soldatmarschen över de jämtländska fjällen 1718-1719 dog 3000 man . Två år senare brände ryssen ner Umeå, samtidigt som Sara gifte sig och flyttade till Bjenberg. Hon blev 75 år.

Om hennes mor, Margareta, vet jag inte mycket. Hon var barn i slutet av 1660-talet, under stormaktstid, soldatutskrivning och flammande häxprocesser.

Det är elva generationer mellan Margareta och mina döttrar, knappt 350 år. Och visst har livsvillkoren förändrats.