tisdag 17 november 2009

En propp under bröstet

Mormor var två veckor när hennes pappa dog. Lungsoten ryckte bort bonden Emanuel Andersson vid 36 års ålder. Emanuel och Josefina var säkra på att den lilla nyfödda inte skulle bli särskilt långlivad, men mormor levde i 87 år. Hon berättade ofta denna historia och avslutade ”men än lever jag ” med ett litet korn av triumf i rösten.

Emanuel och Josefina växte upp i samma by, i Stöcke, utanför Umeå. Josefina var starkt präglad av sin fars och sina bröders ständiga supande och avskydde allt som påminde om brännvin, kortspel till exempel. En gång eldade hon upp Emanuels spelkort och då blev han så vred att han sotade ner sina skor och traskade runt i hennes nyskurade kök.

Hur länge Emanuel var sjuk är höljt i dunkel. TBC smittan fanns överallt, i köksskåpen, sängkläderna på kokkärlen och det behövs en ganska massiv exponering för att bli infekterad. Många kunde vara sjuka i åratal, utan att tillståndet blev särskilt allarmerande, medan andra dog inom ett halvår.

Josefina och Emanuel hade tre döttrar, en son hade dött vid ett års ålder. Äldsta dottern Henny, smittades också av TBC, medan de andra klarade sig. Mormor var fyra år när Henny dog. 10 åriga Henny låg till sängs och spelade cittra. Hon längtade hem till Gud, sa mormor. Henny ville dö. Hon ville till Jesus. I dödsögonblicket hade Henny ropat; Jag ser Jesus! Det måste ha varit en skrämmande upplevelse för en fyraåring.

Josefina anställde en dräng, som hon senare gifte om sig med. För att klara försörjningen, förklarade hon efteråt. Ytterligare fem barn föddes, tre flickor och två pojkar. Flickornas namn rimmade på varandra; Anna Josefina, Hilda Evelina, Elsa Virginia och Gunhild Adina.

Den 19 maj 1917 kände Josefina en propp under bröstet redan på morgonen. En slags diffus oro hade invaderat hennes kropp, eller så var det en efterkonstruktion. Dagen innan hade två av barnen fyllt år, Gunnar hade blivit nio och Doris två. På något sätt måste de ha uppmärksammat födelsedagarna. Det var en vanlig tisdag, med vanliga sysslor. Yngste sonen Birger, som skulle fylla sex i augusti, smet i ett obevakat ögonblick ner till Bubäcken tillsammans med en kamrat. Bubäcken var djup, vattnet strömt och kyligt efter snösmältningen. Birger trillade i under leken, hur känner eftervärlden inte till. Kamraten sprang skräckslagen efter hjälp. Kamraten pappa blev så rädd och vred att han skrek: ”Du skulle ha kastat dig i du också!” Josefina led svårt av denna händelse, samvetskvalen grävde och grävde. Att hon inte sett efter pojken bättre. Han var ju bara fem år.



Mormor och hennes syskon var annars ett långlivat släkte. En av systrarna blev över hundra år. Bäst minns jag Fina, Anna Josefina, som levde till 90. Hennes hår var uppsatt i två margaretaflätor. Fina hade aldrig klippt håret i hela sitt liv, inte ens som barn, sades det, och jag var storögd av nyfikenhet. Jag ville lösa upp de är flätorna och se efter hur långt håret var. Kanske nådde det till midjan? Mormor hade också långt hår. Ibland löste hon upp knuten och lät oss barnbarn kamma som vi ville.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar