Johan Perssons sista resa

Bonden Johan Persson i Gräsmyr var 48 år och gift. Han hade två vuxna söner och ett relativt stort hemman, med andra ord var han en ganska privilegierad man, åtminstone utåt sett. Omkring klockan tolv på dagen den 13 september 1833 spände han och torparen Jonas Runman för hästen. De gjorde ett kort stopp i Mullsjö, betalade en skuld och tog några supar innan de fortsatte ut mot kusten.

I skymningen nådde de gästgiverigården i Sörmjöle. Jonas Runman smusslade in några sedlar i Johan Perssons näve och uppmanade honom att betala för två kvarter (kvartingar) brännvin. De tog emot buteljerna, satte sig upp bakom hästen, och styrde vidare norrut. Efter en dryg mil var de framme vid Strömbäcks glasbruk där de övernattade, och dagen därpå, den 14 september, lämnade de in hästen hos en bonde på Teg och tog färjan över till Umeå.

Umeå före branden 1888

Männen måste ha supit sig nästan sanslösa. Framåt eftermiddagen greps Johan Persson mitt bland stånden på Rådhustorget, och arresterades för den kanske vanligaste förseelsen av alla; fylleri. Konstaplarna genomsökte kläderna, och fiskade strax upp några skrynkliga shilling banco sedlar ur Johan Perssons byxficka. Det som först liknat en banal fylleförseelse växte med ens en till en mycket allvarlig brottsanklagelse.

Shilling banco sedel

Sedlarna var utan tvekan ett fuskverk, och Johan Persson fick på så sätt bekräftat att ryktena var sanna. Jonas Runman hade verkligen ägnat sig åt förfalskningar. Han hade hållit till i ett fähus i Hössjö för några år sedan och använt saltpeter, påstods det. Shilling banco sedlarna som legat i Johan Perssons ficka var de som blivit över efter besöket på gästgiveriet i Sörmjöle.

Falskmynteri betraktades som en förbrytelse mot staten, och därigenom ett brott mot Gud. Vedergällningen var skoningslös. Det var inte ovanligt att falskmyntare hängdes utanför Riksbanken på Brunkebergstorg i Stockholm.

Johan Persson stod som ett frågetecken, och hävdade att han inte märkt någonting konstigt med sedlarna. Skumögda gästgiveriänkan Opitz i Sörmjöle, som tagit emot betalningen, hade däremot blivit misstänksam och kontaktat kaptensfogden, som genast konstaterat att sedlarna var falska.

Rättegången höll på under ett halvår, och Johan Persson satt fängslad i den dragiga fängelsebyggnaden utanför Umeå.

Rättens ledamöter underkände Johan Perssons berättelse, att han betalat gästgiveriänkan i god tro, och ansåg honom skyldig till utprångling av falska shilling banco sedlar. Förfalskningen beskrevs som amatörmässigt utförd, och sedlarna stora och klumpiga. Påföljden blev böter om 3 1/3 riksdaler banco för fylleri, förlust av äran, att stå i halsjärn under två timmar vid skampålen på Umeå torg, 40 par spö samt tre års straffarbete på fästning för sedelbrottet. Hovrätten mildrade senare spöstraffet till 28 dagars fängelse på vatten och bröd, vilket var ett ytterst strängt kroppsstraff.

I mars, innan domen fallit, hade Johan Persson och hans hustru reglerat framtiden genom att sälja hemmanet till de bägge sönerna, 24 år och 22 år gamla. Några dagar innan Johan Persson skulle deporteras söderut dog plötsligt hans hustru, Sofia Magdalena, av slag, medan hon besökte honom i Umeå.

Hustruns död fördröjde inte fångtransporten, utan Johan Persson placerades i hand- och fotfängsel fem dagar senare, den 24 augusti 1834, för den långa resan ner mot fästningsfängelset i Kristianstad (113 mil).

Förhållandena på Kristianstads fästning var vidriga, både sanitärt och arbetsmässigt. Det var dragit, smutsigt, kallt, maten vars skämd och usel, och ett stort antal fångar dog under strafftiden. Johan Persson anlände någon vecka senare, och fick börja hugga och bära sten som de andra fångarna. I augusti 1837 skulle straffet vara slut, men då var Johan Persson redan död. Han hade dött i fängelset någon månad tidigare.

Detta framtidsscenario hade Johan Persson knappast kunnat föreställa sig den där septemberdagen 1833, som förövrigt var fredagen den 13:e, när han lämnade Gräsmyr för sista gången.