torsdag 3 december 2009

Inga brev återstår

Även om det inte var länge sedan kan vi knappt tänka oss äktenskapet som en ekonomisk och arbetsmässig uppgörelse. Konflikter var en privatsak oberoende äktenskapet, och samhället vilade på de enskilda hushållen.

Då och då glimmar det till mellan raderna, och kärlekens visar upp sitt tudelade ansikte.

För 200 år sedan var skilsmässa ett nästan omöjligt projekt. Endast otrohet, styrkt av vittnen, och övergivande betraktades som skilsmässogrundande orsaker. Paret skulle först genomgå en segsliten och förnedrande förlikningsprocedur, varnas av prästen, förmanas av Domkapitlet innan ärendet togs upp av underätten.

Redan tre år efter vigseln levde soldaten Anders Lyck och hustru Anna Wass i total osämja. Grannarna hade slagit larm och församlingsprästen i Källunga tvingades resa till soldattorpet Getebacken för att medla. Ett år senare inkallades makarna till Domkapitlet i Skara.

Anna hade just fött barn när de gift sig, får vi veta. Anders Lyck var inte barnets far, och det kände han till. Men när det väl gällde rådde Anders Lyck inte på sin brinnande svartsjuka, utan hatet mot pojken blev så stort att han förvägrade honom mat och kläder. När huggen och slagen blev för många flydde Anna hem till sin mor. Förlöpte hemmet, som Anders Lyck kallade det.

Skilsmässan klubbades och Anna började arbeta som piga igen. Barnen hamnade i fosterhem och Anders Lyck flyttade in i en gammal dragig backstuga. Drygt tio år senare hittades Anna ihjälfrusen på vägen mellan Källunga och Hudene.

Men ibland övervann kärleken allt, även när hindren var de egna föräldrarna.

1748 ville Adam Samuelsson gifta sig med Carin Jonsdotter från grannbyn Falkträsk. Adams far, Samuel Samuelsson, protesterade högljutt och förmådde inte godkänna sonens val. Han hade avskytt Carins far å det djupaste. Det spelade ingen roll att Carin var gravid, eller att hennes far Joen varit död i tio år. Adam vägrade lyda, och Samuel Samuelsson drog honom inför tinget. Tinget ogillade Samuel Samuelssons klagomål, och hänvisade till att Adam var myndig (23 år) och självförsörjande. Adam och Carin vigdes den 8 december, och döpte samtidigt sonen Mårten.

Det finns inga dagböcker, eller vackert formulerade brev, kvar efter dessa människor. De förmådde förmodligen endast skriva nödtorftigt. Det enda som återstår är en inlaga till Gäsene häradsrätt. Någon annan har skrivit texten på det grå arket ”Att jag uti oförstånd anklagat min käre man” och Anders Lök och Anna Andersdotter har undertecknat med spretiga, ovana bokstäver.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar