MIna kära. Tack för brev och tidningar...

Strax efter jul 1963 skjutsade pappa ner farmor Tora till Uppsala. Det var ingen nöjesresa utan hon skulle operera bort ett misstänkt myxom på hjärtat. För säkerhets skull plockades även lymfkärlen under armen bort, och hon fick stanna kvar på sjukhuset i flera veckor.

Hem, till familjen i Umeå, skrev hon;

”Mina kära. Tack för brev och tidningar. Jag skulle idag flyttas till avdelning 8. Feber var 38,4 och då tog dom bort den hemska slangen som jag fått ligga med. Jag har fått flera brev men jag har liksom inte smält dem efter all narkos men det blir bättre. Dom skämmer bort mig och är så snälla, professors högra hand opererade mig och det höras bara gått bra. Lundin och jag har legat i samma rum med ett förhänge mellan oss. Dom röntgar oss varje dag, jag sitter första gången men det måste bli flera gånger innan det känns bra, skriver så fort jag känner det går bra.

Hälsningar, och du som skrev ett så stort brev att jag kunde läsa utan glasögon.

Tora

Farmor var 61 år och led av både reumatism och tandvärk. I över 25 år hade hon varit änka, drivit Nykterhetskaféet på Sveavägen samt haft en handsk- och parfymaffär på Renmarksesplanaden i Umeå. Nu var hon pensionerad, bortsett från att hon passade mig på dagarna.

Ett annat brev från sjukhuset börjar;

Söndag klockan 2

Hej mina kära

Eftersom söndag är lång och trist så sänder jag er några rader. Vi blev bjudna på kaffe och tårta i går kväll och så såg vi TV till kl.1/2 10 sedan bada vi och gick i säng. I morse kl ½ 7 fick vi kaffe för att det var tjugondag knut så nu är julen slut. I dag är det lugnt på avdelningen, lite besök för vi är ju så långt ifrån. Fru Lundin är kvar till i morgon kväll för att hon flyttar till en sal med två platser. I dag var hon så pigg och febern var på 37 någonting. Hoppas att ni har det skönt i helgen och det inte är så kallt. Om du går hem och drar i klockan och ser på blommorna, skruva i kranarna på toaletten så det inte blir fäll, där är ganska känsligt. Idag har vi samlat till en lott på penninglotten, det blev 2 :- pr st.

I all hast Tora.

Tumören visade sig vara godartad och farmor skickades hem till Umeå med tåg. Hon levde i ytterligare nio år.

Förkylninga eller döa

Sveriges nordligaste apotek låg i Gävle, och Collegium Medicum ansåg att det räckte med en provinsialläkare för hela Norrland (1732). Sjuka låg, vårdades och dog i hemmet.

Änkan Malin Eriksdotter avled den 6 juli 1753 vid 63 års ålder. Dödsorsaken uppfattades som moderspassion, en diffus åkomma med orkeslöshet, aptitförlust, kramper och oro.

Hysteri betyder livmoder, och kvinnan betraktades som ett svagt och nyckfullt väsen. Enligt Platon huserade ett barnlängtande väsen i livmodern, och när barnen uteblev irrade väsendet runt i kroppen och orsakade oreda . Medicinska råd från 1700-talet; Tag Häst-träck, slå ett glas Renskt Win derpå och tryck det sedan genom en ren duk: värm Winet och lägg litet stött Saffran dertill: drick det så ut. Det hjelper både mot Gulsot och Colique eller Moder-passion. Under senare delen av 1800-talet ansåg en falang inom läkarvetenskapen att kvinnans psykiska och neuroligiska besvär bäst botades genom att operera bort hennes äggstockar, livmoder och klitoris.

Den 1 maj 1766 dog 60-årige bonden Hans Eriksson i svåra plågor;

”Varit nog sjuklig lång tid, i synnerhet av bråck, fick för ett år sedan en swulnad på högra sidan hvars materia sistl gått åt höften, besmittade även den andra sidan och hela tandgälen, dess bortskaffade blev hans bane.”

Förmodligen beskrivs en spridd bakteriell infektion. Behandlingen var åderlåtning, svettdrivande, uttorkande medel, och i sista hand operation. Någon form av ingrepp verkar också ha gjort på Hans Eriksson, eftersom det blev hans bane (öde).

I ”Kirurgiske händelser” (av Olof af Arcel) beskrivs ett fall av röta i nedre käken 1758: Först bortplockades lösa tänder, sen skars svullnaden upp och rentorkades med en linscarf. Efter fyra dygn togs scarfen ut och såret fylldes med blandande örter. En ny scarf applicerades som satt i nio dygn.

Mannen låg till sängs i sex veckor innan han ansågs frisk. Det fanns ingen effektiv smärtlindring 1760. Patienterna bands, eller hölls fast under ingreppen.

Medellivslängden var kort i mitten av 1700-talet, drygt 30 år. Menligt inverkande faktorer var den höga spädbarnsdödligheten, samt alla kvinnor som dog i barnsäng.

Den 13 juli 1784 avled Hans Erikssons sonhustru, Elisabet Nilsdotter, 42 år gammal, efter ”en ganska svår barnsbörd.” Barnet var hennes 17:e.

Barnmorskor måste vara utbildade (1777) för att få praktisera, men människorna fortsatte att engagera sina vanliga hjälphustrur, dels på grund av barnmorskebrist, men också av misstro. Jordegummornas uppgift var inte att ingripa i naturens förlopp, utan att vakta hedning med olika besvärjelser och knep. Om barnet låg fel, eller kvinnan började blöda saknades kunskaper. Johan von Hoorn, som skrev den första barnmorskeläran på svenska ”Den swenska välöfvade jordgumman” i slutet av 1600-talet, rasade mot vidskepelsen och okunskapen som rådde i Sverige, och kallade jordegummorna för fyllekärringar.

"Livets hjul"

Döden var ständigt närvarande på 1700-talet, det var naturligt att dö. Guds vilja rådde och han tog den han ville, när han ville. Det fanns förresten bara två sjukdomar, förkylninga eller döda. Det riktiga livet, i himmelen, började ju hur som helst först efteråt.

som små bloss

Vi lever våra liv. I den tid vi råkar födas, efter de förutsättningar som ges. Vi blixtrar till som små bloss, och en dag kommer vi att tillhöra den stora skara som levde för länge sedan.

Anders Eriksson var 51 år. I hela sitt liv hade han bott i Stöcke utanför Umeå. Han var gift och hade fyra barn, 14, 12, 8 och 4 år gamla. Som bonde var han utelämnad åt vädrets nycker, och vardagen inrutades efter årstiderna. Under somrarna var hushållet till exempel upptaget med att skörda.

Den 18 juli 1813 var en söndag och Anders Eriksson reste tillsammans med andra bybor över Umeälven till Backens kyrka för att delta i högmässan. Sträckan var ungefär en och en halv mil, och utflykten beräknades ta en stor del av dagen. När det var dags att återvända hem kantrade båten. Orsaken var överlastning, slog man fast. Sex personer fanns ombord; avskedade soldaten Jonas Uppenberg från Kyrkbordet, 43 år, landbonden Erik Olofsson, 52 från Sörmjöle, bonden Anders Eriksson, och drängen Nils Andersson, 31, från Stöcke, bonden Olof Jonsson, 20, och hans syster Ulrika Jonsdotter , 23, från Bösta. Samliga drunknade i det strömma vattnet.

Några år tidigare, under kriget, hade ryssarna byggt en provisorisk bro över älven, och efter olyckan 1813 blossade diskussionen upp om en fast förbindelse, men just då fanns varken krafter eller resurser. 1863 invigdes den första bron.

Första bron

Bonhustrun Elisabet Johansdotter levde också i Stöcke. Hennes far var soldat, och hon gifte sig i 30-årsåldern med en nämndeman. Elisabet var några generationer äldre än Anders Eriksson, och fyllde 70 år samma år som han föddes. När Elisabet Johansdotter avled i juli 1790 hade hon uppnått den aktningsvärda åldern av 98 år. Då var hon änka sedan nästan ett halvt sekel, och hade legat till sängs i sex år.

Under Elisabets livstid rasade ett antal krig, och sex regenter avlöste varandra på tronen i Stockholm; Karl XI, Karl XII, Ulrika Eleonora, Fredrik I, Adolf Fredrik och Gustav III. Elisabet var fyra år när slottet Tre kronor eldhärjades, och 26 när Karl XII blev skjuten. Samma år som Gustav III:s barnamordsplakat offentliggjordes fyllde Elisabet 80 år, men det är osäkert hur mycket hon kände till om dessa händelser så långt borta. Karl XII:s död hörde hon säkert talas om, men det andra? 1790 var Sverige återigen i krig . Två dagar innan hon avled hade slaget vid Svensksund stått.

Karoliner 1718

Man kan ana hur pratet gick i byn ”Gumman som Gud glömde, hon kommer att överleva oss alla.”

Nu finns det ingenting kvar efter Anders och Elisabet. Ingen känner till deras hårfärg, ögonfärg, vad de helst åt, hur deras röster lät, eller hur de förhöll sig till saker som Gud, arbete eller regn.

Inga brev återstår

Även om det inte var länge sedan kan vi knappt tänka oss äktenskapet som en ekonomisk och arbetsmässig uppgörelse. Konflikter var en privatsak oberoende äktenskapet, och samhället vilade på de enskilda hushållen.

Då och då glimmar det till mellan raderna, och kärlekens visar upp sitt tudelade ansikte.

För 200 år sedan var skilsmässa ett nästan omöjligt projekt. Endast otrohet, styrkt av vittnen, och övergivande betraktades som skilsmässogrundande orsaker. Paret skulle först genomgå en segsliten och förnedrande förlikningsprocedur, varnas av prästen, förmanas av Domkapitlet innan ärendet togs upp av underätten.

Redan tre år efter vigseln levde soldaten Anders Lyck och hustru Anna Wass i total osämja. Grannarna hade slagit larm och församlingsprästen i Källunga tvingades resa till soldattorpet Getebacken för att medla. Ett år senare inkallades makarna till Domkapitlet i Skara.

Anna hade just fött barn när de gift sig, får vi veta. Anders Lyck var inte barnets far, och det kände han till. Men när det väl gällde rådde Anders Lyck inte på sin brinnande svartsjuka, utan hatet mot pojken blev så stort att han förvägrade honom mat och kläder. När huggen och slagen blev för många flydde Anna hem till sin mor. Förlöpte hemmet, som Anders Lyck kallade det.

Skilsmässan klubbades och Anna började arbeta som piga igen. Barnen hamnade i fosterhem och Anders Lyck flyttade in i en gammal dragig backstuga. Drygt tio år senare hittades Anna ihjälfrusen på vägen mellan Källunga och Hudene.

Men ibland övervann kärleken allt, även när hindren var de egna föräldrarna.

1748 ville Adam Samuelsson gifta sig med Carin Jonsdotter från grannbyn Falkträsk. Adams far, Samuel Samuelsson, protesterade högljutt och förmådde inte godkänna sonens val. Han hade avskytt Carins far å det djupaste. Det spelade ingen roll att Carin var gravid, eller att hennes far Joen varit död i tio år. Adam vägrade lyda, och Samuel Samuelsson drog honom inför tinget. Tinget ogillade Samuel Samuelssons klagomål, och hänvisade till att Adam var myndig (23 år) och självförsörjande. Adam och Carin vigdes den 8 december, och döpte samtidigt sonen Mårten.

Det finns inga dagböcker, eller vackert formulerade brev, kvar efter dessa människor. De förmådde förmodligen endast skriva nödtorftigt. Det enda som återstår är en inlaga till Gäsene häradsrätt. Någon annan har skrivit texten på det grå arket ”Att jag uti oförstånd anklagat min käre man” och Anders Lök och Anna Andersdotter har undertecknat med spretiga, ovana bokstäver.