WassaLena och rättvisan

Soldaten Anders Wass rymde i februari 1801, efter det var han som uppslukad av jorden. Kvar på torpet Getebacken gick hustrun Lena och de två barnen. Familjen var mycket fattig. Några år tidigare hade de tvingats panstätta sin enda ko för att kunna betala tillbaka en skuld till fattigkassan. Lena och barnen tilläts bo kvar i soldattorpet till den nya soldaten kontrakterades. Då åkte de ut, och tvingades hysa in sig på Åbrobacken.

Det var nästan omöjligt att få skilsmässa före 1810, men när maken försvunnit öppnade sig en möjlighet. Otrohet och övergivande var den enda godkända skilsmässogrundande orsakerna, och meningen var att den bedragne skulle kunna gifta om sig och trygga sin försörjning.

Men Lena Olofsdotter avstod, eller kom sig inte för.

Fem år senare, den 20 maj 1806, föddes sonen Anders. Lena var 31 år och pekade ut gifte bonden Gunnar Larsson som far till pojken. Sonen dog efter fem veckor av ”utslag.”

I oktober rannsakades Lena och Gunnar, anklagade för dubbelt hor.

Sexbrott delades in i tre kategorier; lönskaläge, enkelt hor och dubbelt hor. Det här var värsta sorten, när båda var gifta men inte med varandra.

Lena Olofsdotter hade besökt Smälingsgården i augusti 1805. Gunnar Larsson var ensam hemma, berättade hon, och de hade otillåten beblandelse inne i bostadshuset.

Gunnar höll inte med. Han hade absolut inte haft någonting med Lena Olofsdotter att göra.

Vittnen saknades, och i februari 1807 friades Gunnar från alla anklagelser. Lena kunde omöjligt neka, barnet var ett faktum, så hon fälldes för enkelt hor. När lägersmannen inte kunde identifieras utgick man ifrån att denne var ogift, och brottet blev på så sätt mildare.

Wassalena dömdes till böter om 80 daler silvertmynt, vilket motsvarade åtta fat dubbelt öl, samt 2 daler silvermynt i pliktpengar. När hon omöjligt kunde lägga upp så mycket pengar omvandlades straffet till 20 dagars fängelse på vatten och bröd, och i augusti låstes hon i Vänersborgs länsfängelse.

1820 var WassaLena fortfarande inhyses under Åbrobacken.

se, här har vi ondskan personifierad

Stina Andreasdotter från Älekulla hade varit fattig i hela sitt liv. Modern dog när hon var 14 år, och arvet bestod av pappa fyllebult och broder idiot. De tre bodde i en fallfärdig backstuga med skammen krälande efter väggarna.

Älekulla kyrka, www.byalag.se

Vid 30 gifte sig Stina med torparen Christian i grannsocknen Torestorp. Hon var för långsam och valhänt av sig, tyckte både maken och svärföräldrarna, men fyra barn föddes på kort tid, tre pojkar och en flicka.

Familjen inkomster var skrala, och Stina orkade inte riktigt med slitet och tillmälena. Allt oftare fantiserade hon om att gå sin väg, bara gå, men barnen höll henne fjättrad i detta helvete.

Den sista februari 1864, på skottdagen, gick torparen Christian iväg för att sälja tyger. Barnen lekte på golvet och svärföräldrarna vilade medan Stina kokade gröt. Det var mest ett infall från hennes sida när hon tömde ner tändsticksasken i havren. Sjuårige sonen vägrade äta, tyckte att det smakade äckligt, och ettårige sonen sov, men femårige Magnus och treåriga Edela åt glupskt och hungrigt. Några dagar senare var båda döda. I kopporna, antecknade prästen i dödboken. Under begravningen ropade Stina ”Tack och lov för att de är döda! Nu är vi inte så många”, men det reagerade ingen på.

I början av juni bar Stina iväg ettårige Carl Johan mot sömmerskans hus för att ta mått till en rock. Hon tog en genväg genom skogen, men under trädkronorna blev tankarna svåra. Pojken hade somnat och hängde slapp mot hennes axel. Stina stannade vid en vattenpöl, men bedömde den som för grund. En stund senare kom hon till en djup vattengrop. Pojken hade vaknat. Han log mot Stina, och hon log tillbaka. Innan hon tryckte ner honom under ytan.

Stina irrade runt bland träden hela dagen, hela kvällen. Det regnade av och till. På håll såg hon hur sjuårige sonen lekte utanför torpet, men hon förmådde inte gå hem. Sent på natten knackade hon på hos en gammal piga, blöt och huttrande, pratade förvirrat om ett vattenhål i skogen.

Varför? frågade åklagaren senare. Nöden, eländet, svarade Stina. Varje gång mannen blev vred och bråkade förvandlades Stina och blev liksom konstig. Oron och tankarna, de rev och slet i henne.

ur Kriminalregistret, Torestorp

Stina dömdes till döden. Hon studerades noga i fängelset i Vänersborg. På utsidan var hon inget märkvärdigt, kortväxt och brunhårig, men så här ser ondskan ut. Det här är ondskan personifierad. Hovrätten mildrade straffet till 10 års fängelse. Maken Christian kunde intyga att Stina Andreasdotter var mindre vetande. När hon återvände från fängelset i Göteborg, hade maken en ny kvinna och flera barn.

Stina gick tillbaka mot staden. Sina sista år bodde hon i Majorna, hon sonen som överlevt havregrynsgröten kryddad med svavel.

Det tyder väl på någon slags försoning.

Breven från lasarettet

Influensan som härjade under vårvintern 1935 var ovanligt kraftig. Farfar Gunnar arbetade på Sandvikssågen och bodde tillsammans med sin familj i ett rum i Holmsund. Under tre veckor gick han upprätt innan hostan och kraftlösheten tog överhanden. Den 28 februari reste han in till doktor Wåhlin i Umeå, som genast skickade upp honom till lasarettet. Röntgenplåtarna avslöjade en abscess i höger lunga, stor som en handflata.

På lasarettet blev det operation, dränage, strikt sängläge och stärkande kost. Antibiotika fanns inte, och en dylik infektion betraktades som potentiellt livshotande.

Våren dundrade in, och vecka lades till vecka. Frisk luft ansågs ha en undergörande effekt på lungsjuka, och patienterna rullades ut på balkongerna så fort det var möjligt. Vissa dagar låg de ute från morgon till sen eftermiddag. Någon gång i veckan reste farmor in med tåget till lasarettet. Andra dagar skrev Gunnar brev hem. Av de två var farfar utan tvekan skribenten.

Ett brev börjar:

”Mina kära därhemma!

Jag mår utmärkt älskade gumman, och jag är riktigt glad just därför röntgen visade betydlig bättring. Doktor Froste sa det i går kväll. O, är det nu så att febern håller sig, så kanske gumman min, det ej dröjer så länge till jag kommer hem.”

Några veckor senare:

”Jag måste skriva som jag lovade och tala om hur det är. Jag är varken bättre eller sämre, står på samma punkt. Intet hörde jag vad de ska göra åt mig. Jag får nog ligga som jag är.”

Gunnar Edvall 1901-1935

Livet rann undan. Det sista brevet är bara streck. Infektionen hade angripit hjärnan.

Gunnar låg inne från februari till juli. Den 2 juli klockan halv fem på eftermiddagen avled han, 33 år gammal. Då hade infektionen även nått levern och lemmarna.